morokowski

Kära Ni. Ta det inte så hårt. Arbeta och Förtvivla

-Om ni så vill-

men en gång kommer det säkert en tid

då det inte är modellera i soffan

och färgkritor på mattan

och små vassa plastbyggbitar under den

(hur de nu kan komma dit)

och något obestämt klibbigt på dörrhandtagen

En märklig tid

när tejprullen inte är ihopklibbad och omöjlig att få upp

klistertuben inte är tillknölad och ihoptorkad

hammaren inte borta

och måttbandet inte av

En gång kommer ni inte att behöva rusa runt i huset på jakt efter en cykelpump i gryninigen

eller springa ut och flytta undan en trehjuling

Eller

kälke så fort ett fordon ska fram till bostaden

eller ta emot klagomål från portvaken att det blivit grottmålningar i trappuppgången

(vad angår det er?)

En gång kommer ni att kunna ta er fram i ert hus efter mörkrets inbrott

utan att slå er fördärvad på en gunghäst

Ni kommer kunna gå på toaletten

utan att någon står utanför och rycker dörren

Ni kan tala i telefon utan att behöva hålla i tratten

medan ni kör ut alla som måste motionera

om missförhållanden

just då

och när ni ska gå till jobbet är det ingen som trycker en

lingonsyltig nos emot er i knähöjd

just som ni ska rusa.

Kanske kommer ni rent av hitta tidningen på rätt plats

och förmodligen är det inte heller marmelad

på serierna.

Kanske kommer ni inte behöva svara på tre frågor åt gången

med en varm potatis i munnen

och ni kommer troligen kunna bre er en smörgås

utan att få smör på handlederna.

Ni behöver inte heller följa någon på speciella expeditioner

mitt i måltiderna

Ni kan lugnt slå er ner med en bok

utan att någon ställer sig brevid

för att se om det är bilder

kanske kan ni få se ett helt TV-program

ostört

och i varje fall behöver ni inte gå upp

klockan fyra på morgonen

för att någon har råkat fått en traktor under lakanet

Då blir det bra tomt

IDag ska det ske. och jag vill. jag bara vill. men främst behöver jag. och inte bara jag.

när man går ute i höstrusket, och det rasar. ner i vattenpölen som ligger så lägligt där- precis brevid dig.
och jaha.
då var det blött. för blött.
-Och man svär. eller nej. först skriker man. ett sånt där ljust riktigt tjejskrik, som är på gränsen att man ens hör.
ett sånt som dom säger att bara hundar hör.
precis så.
snabbt. högt. 
Ser ser omkring.
var det någon som hörde? någon som såg?
självklart.

äter och möter en Bror på en hållplats. jag får en high five. och jag blir så glad.
Missförstå mig inte.
Dagarna spenderas med High fives.
Höga.
låga.
jag läste att high fives faktiskt sprider nån slags god energi
och dom gör faktiskt folk glada.

idag händer det. sitter och håller tummarna på att det går. hela vägen.
A A A A R G H !

jag vet inte.
snälla telefonen. ring. ge mig nyheter. Goda. snälla. Nu.

sen visade det sig att det inte var rätt dag att anlända till detta mörka kalla regniga göteborg.
men Imorgon?
eller dagen efter det?

barn är opålitliga. dom kommer aldrig i tid. Dom är.. som jag.
sena.
och nu minns jag plötsligt vad jag glömt.
Fan.
Its all about Trust.
och dalahäst-väskor. som går sönder i regnet. och man skriker.

och inte har man blivit lättare. eller smalare.
QWER
jag lovade mig själv. se vad det betydde. om man inte ens kan lita på sig själv. äh.
trust is over overrated.

hittade ett brev jag skrev till min målsman i somras, ska skriva in det här tror jag.
men det blir nästa inlägg.
för jag måste lära mig avsluta bra. 
 
så jag avslutar med ett internskämt,
med folk som antagligen inte ens läser dessa kladdiga rader och bla bla.
skitsamma

läget är som fiskelägret
lever livet och levererar dissen lägligt.
skriver med trubbig penna, så att du ska förstå att denna låten är gubbfet.
ÄNNA!

So long
K

hej hemma.

hemkomsten skedde mitt i natten och allt jag ville var att få sova.
inte för alltid men. sova bort en tredjedel av måndagen iaf.
så.
det gjorde jag.
kom först på eftermiddagen till svenskan, där jag spenderade timmen(?) med att skriva ner Sony ericsson låtars namn i snygga stilar. (ni vet dom låtarna som redan ligger på mobilen, innan du får den i handen.)
come back down, valley, blue birds. nature. Listan kan göras lång.

när jag sen kom hem. trött, bruce sjungandes i mina öron, As blue as a boy can be. så sken jag ändå upp i höstmörkret.

för i min frys lämnade jag en Ben & Jerry . Haleluja!
jag skyndar mig upp men ser till min förfäran att glassen, den dyra glassen är. inte där!
Någon jävel har ätit upp min glass.
jag sjunker ner i tårar, mi-hin glaaaass. Kaos. i mig.

man förstår att allt inte står rätt till när man snart ligger i något som skulle kunna kategoriseras som "foster ställningen" mitt på köksgolvet och i huvudet förbannar alla människor.
stackars barn.
Det som får mig tillbaka på fötter är att i horisonten syns framtiden. och den är ljus. apelsinträd och glatt.

hatet mot dom man igentligen på någon nivå älskar. önskan om att man inte kände som man faktiskt gör. vad är problemet, med mig? eller är det bara det att jag hatar att folk äter min glass? analysera på, mina vänner.

det är rätt roligt faktiskt. pratade om detta med john om jag inte minns fel, att sen vi började läsa psykologi (psykologi A)
så har vi börjat analysera allt som händer. och på något jävla vänster har jag fått för mig att jag kan agera nån slagt psykolog. och faktiskt hjälpa människor.
jo men tjena.

på nån nivå tror jag kanske att min text här, kan sätta galler i era, The läsares huvuden.
sätta tankar i omlopp.
(ville skriva spel också men det blev för Hej-hej-klysha)

nu ska jag samla ihop mig och börja fundera på vad kärlek är. en uppsatts jag tydligen skulle ha skrivit.
inlämning i morgon 08.00

ja, jag vet ju vad det inte är iallafall. det är en början.
K