morokowski

Som Kaj skrev i nåt utkast: Morkowskibloggen har äntligen slagit rot & börjat gro.. Tyckte det var ett estetiskt tilltalande sätt att beskriva saken och, efter den vanliga stunden där vi skickar alldeles för många sms för att det ska  gynna plånboken, bestämdes det att det första inlägget ska handla om vad fan som hände egentligen när  vi skulle köpa tågbiljetter till Östersund..


Kaj entrar den oerhört tjusiga lägenheten på Bangatan 35 som bebos av familjen A-M ,i tid & grejer, för vi skulle fixa alla biljetter som ska ta Morokowski Prod. från Gotland & Göteborg till Östersund & Storsjöyran. Vi börjar med att beställa campingplats och det går ganska bra med tanke på att tjejen som svarar inte verkar ha riktigt alla hästar i stallet och vi är sjukt nöjda med oss själva för att vi lyckas få henne att fixa oss en plats i alla fall. Sen köper vi själva festivalbiljetten och det går också väldigt bra, vi blir ännu mer sjukt nöjda med oss själva, gör tveksamt lyckade high fives x antal gånger samt fnissar hysteriskt mycket, och sen börjar resan mot Centralen, som skulle visa sig bli mycket dramatisk & ödesdiger (man kan säga så va..?). Eller, inte själva resan, men.. det som skulle komma sen!
I kassan får vi hjälp av snyggingen, ehum, Peter igen som hjälper oss med biljetterna. Även detta går mycket smidigt, & Morokowski träffar Kimsan, blir på ännu bättre humör, & pallrar sig iväg för att köpa en skateboard till Kaj. När vi är klara med det bestämmer vi oss till & med för att åka till 4-gott och fira att allt har gått så bra genom att synda lite och köpa varsin fet godispåse. På vagnen nånstans vid Vasaplatsen känner jag för att glo lite extra på biljetterna för att allting bara känns så bra, och  jag tittar hellre på biljetter än nyper mig armen när jag ska kolla så att det liksom verkligen händer.
Vi upptäcker att biljetterna som ska ta oss hem från Östersund gäller 3 juli & inte 3 augusti.
Jobbigt, för då har vi ju inte ens åkt dit.
Jättejobbigt.
"Biljetten kan inte ombokas."
Panik.
Jätte, jättejobbigt.
Skyndar tillbaka till stationen, stället där vi köpte biljetterna är stängt. Låst, tyst & mörkt bakom glasdörrarna, och det där mörkret tar över våra hjärtan och allt såntdär och vi håller på att börja grina (skojar inte, biljetterna kostade runt 600-700 spänn, ingen liten summa för fattigmän som oss).
Hamnar i den så kallade "loungen" där man tydligen får sitta och vänta om man ska åka första klass, så att man slipper beblanda sig med de dödliga som går runt och är farliga på restan av den klaustrofobiskt lilla stationen (?), och får hjälp av en snäll tjej som jag tror hette Eva som sa till oss att vi inte alls behövde gråta. Hon trixade lite och sen fick vi betala lite mellanskillnad för de nya biljetterna var dyrare (insåg efteråt att eftersom de gjorde fel så borde de stå för det själva men you can't have it all så jag ska inte vara bitter över det) men inte så mycket så vi betalade, andades ut, köpte varsin glass, sket i 4-gott (kanske det ända positiva med hela grejen? förutom att Eva var snäll och vi återfick tron på den männskliga godheten, som vi förlorade pga av Peters totala failure med att sköta sitt jobb och boka rätt biljetter. Ska sluta göra paranteser och blanda in engelska hela tiden,) och åkte hem, med rätt biljetter till slut.

Och nu ses vi inte förrän det är dags att åka i slutet av juli, vad ska man ta sig till så länge? Det är bara att ta sig an den ekande tomheten och helt enkelt skicka för många sms, och hoppas på att vi lyckas mötas upp i Stockholm när det är dags. Och skriva lite här kanske. 

/ L